När jag misstänkte att jag blivit gravid gjorde jag ett test hemma som visade sig vara positivt. Jag tar nervöst upp telefonen och ringer till ungdomsmottagningen. Jag berättar för kvinnan i luren att jag blivit gravid och vill boka en tid för abort. Hon frågar mig då med en skeptisk och lite irriterad röst, – hur kan du veta att du är gravid? Jag förklarar att jag har gjort ett graviditetstest. Då frågar kvinnan irriterat – Men hur har du kunnat bli gravid? Situationen kändes obehaglig och jag kände gråten i halsen. Det var som att kvinnan i luren ville få mig att skämmas.

Rätten till abort i Sverige gäller alla kvinnor oberoende om man är svensk medborgare eller inte. I Sverige utförs varje år drygt 35-40 000 aborter.
Men jag undrar hur många av dessa aborter som utförs med respekt för individen?

Efter det där obehagliga telefonsamtalet fick jag till slut tid för läkarbesök.
När dagen kommer är jag väldigt nervös och det känns olustigt efter telefonsamtalet med den otrevliga kvinnan. När det blir min tur att gå in i undersökningsrummet möts jag av en äldre läkare. Han känns distanserad och kall.

Det lyser skarpt från lysrören i taket. Gardinerna är fördragna och det luktar desinfektionsmedel. Jag har knappt hunnit stänga dörren innan läkaren frågar högt:

- Jaha, så du har gått och blivit gravid. Jag blir chokad över hans skarpa ton och hinner inte säga något innan han väser ur sig: – Och du ska inte behålla det heller”?
Allt jag får fram är ett svagt nej innan han med dömande röst frågar: – Och varför inte det då”?

Samtidigt som jag kämpar med att hålla tillbaka gråten försöker jag förklara att jag inte är redo att föra ett liv till världen och jag har heller ingen partner att dela ansvaret med.

Det var stelt och kallt och det prasslade om papp-överdraget som skyddade gynstolen när jag la mig ner. Jag kände mig som ett litet hjälplöst barn under den gynekologiska undersökningen. Läkaren sa inte ett ljud.
Jag kunde se en liten glipa mellan gardinerna. Jag fäste blicken utanför och försökte tänka mig bort. Regnet föll som små pärlor på fönsterrutan.

I totalt 84 dagar mådde jag konstant illa. Spydde om jag så bara rörde ett finger. Dagarna och veckorna fram till aborten gick väldigt sakta. Jag funderade på om jag tagit rätt beslut eller inte, tusen gånger om. Men jag kände innerst inne att det var rätt beslut.

När det väl blev dags fick jag komma tillbaka till mottagningen för ett piller som förbereder att graviditeten avbryts. Ett dygn senare skulle jag ta 5st Alvedon innan jag gick och la mig. På morgonen blev jag inlagd på sjukhuset. Jag blev tilldelad ett nattlinne, ett par pösiga sockor och ett par trosor, som mer liknade en stor tygblöja.

Det var kyligt i rummet men det blev snart lite varmare när jag lagt mig i sjukhussängen under den gula, lite stickiga ullfilten. Det var fler patienter i rummet, men det var skärmar i mellan oss. En kanna äppelsaft stod på mitt nattduksbord. Jag fick smärtstillande och ett par tabletter som skulle föras upp i slidan som framkallar blödning och livmodersammandragningar.

Nu var det bara att vänta.

Själva aborten kändes inte lika obehaglig i jämförelse med den långa och smärtsamma proceduren innan.

Är det verkligen okej att bli behandlad så som jag blev? Jag kom som ung rädd tjej till vården i behov av den hjälp och stöd som jag har rätt till, men det får jag inte. Alla som söker abort ska erbjudas samtal med en kurator, något som jag aldrig fick. Jag får istället lida in i det sista för misstaget jag har gjort. Jag hade ingen att luta mig mot. Jag hade ingen pojkvän, ingen vuxen eller kompis.

De hade ju faktiskt ingen aning om vad jag varit med om…