När jag började komma i tonåren märkte jag att jag inte var som andra. Jag ville se ut och klä mig som tjejerna. Det var en otroligt stark längtan, men jag var övertygad om att den var fel, för killar klär ju sig och ser ut som killar. Var denna längtan kom ifrån har jag ingen aning om. Då, i början av 60-talet, var förkortningen HBT inte uppfunnen. Homosexualitet och trans var något som jag inte hade en aning om. Jag trodde att jag var ensam i världen om att känna som jag gjorde. Numera vet jag att det är långt vanligare än de flesta tror.
Jag heter Ann-Christine Åke Roxberg och har varit präst i Växjö i snart 35 år. Jag är 60 år gammal, jag är gift sen 40 år tillbaka och vi har tre vuxna döttrar.
När jag var tjugo år träffade jag min blivande fru. Vi ville gifta oss och jag kände att jag måste berätta min hemlighet för henne innan. Hon gifte sig med mig ändå. Det jag berättade syntes ju inte på mig, det var bara något som jag bar inom mig.
Jag förträngde mina känslor så mycket jag förmådde. Men varje dag av mitt liv har jag längtat. Ofta har jag haft perioder då jag mått dåligt och ibland har det känts som om jag aldrig någonsin skulle kunna få vara riktigt glad.
Min fru tyckte till slut att jag skulle tala med någon så att jag kunde få hjälp. Jag tog kontakt med en kurator och så började jag öppna dörrarna till mina innersta rum, de dörrar som jag omsorgsfullt hållit stängda under hela mitt liv.
Den 2 augusti 2010 är en viktig dag i mitt liv. Det var då som jag för allra första gången steg ut bland människor på en gata i centrala Malmö, klädd som Ann-Christine. Det konstiga var att det kändes så okonstigt. Det var inget lyckorus eller extas, jag kände mig bara som mig själv.
Men det var egentligen nu som det svåraste började. Nu skulle jag berätta för min fru, som aldrig sett mig omklädd, för mina barn, som aldrig anat det minsta. För mina vänner, släktingar, och arbetskamrater. Var det nödvändigt, kanske du undrar. Jo, för jag visste från första stund att jag inte ville vara hemlig med vem jag var längre. Jag visste att jag ville leva som Ann-Christine, leva ett vanligt liv som alla andra.
Sedan tre månader lever jag som Ann-Christine varje dag. Jag bestämde mig också för att ändra mitt namn, så nu står det Ann-Christine även i mitt körkort.
Hur har det gått? Det har varit en på många sätt fruktansvärt jobbig resa, med starka känslor av oro och ibland ångest. Ibland har det känts som om man varit i en djungel där man fått bana sig väg med en machete, steg för steg.
Det värsta har inte varit andras reaktioner, för de flesta har varit väldigt vänliga och förstående. Mycket få har bemött mig illa. Nej, det värsta har varit oron för att mina närmaste skulle vända mig ryggen. Men nu vet jag att de inte överger mig, de finns kvar och det ger mig starkt stöd.
Ibland kan jag fortfarande tänka att livet var enklare innan jag kom ut. Livet är inte enkelt och jag skulle ljuga om jag påstod att allt är frid och fröjd nu. Jag är väl medveten om att jag fortfarande är på en resa där jag ännu inte är framme. En ”komma-ut-process” sägs ta 3 – 5 år. Trots det ångrar jag inte ett ögonblick att jag tog steget och valde att acceptera mig som den jag är.