Jag har aldrig förstått det här med svartsjuka! I en relation till exempel. Varför försöker man skapa total kontroll över den andre som om hen var ett föremål?
Varför vill man att den andre bara ska ha samma intressen som en själv? Och varför vill man att den andre inte ska umgås med vem som helst?Alla dessa begränsningar som en svartsjuk människa försöker föra in i en relation?
Så här till exempel:
2 människor träffas och inleder en passionerad relation. Allt är rosaskimrande i 9½ vecka – i bästa fall, sen kommer frågorna, de kritiska kommentarerna, gliringarna. Ofta småsaker var för sig men tillsammans bildar de en atmosfär av otrygghet, misstänksamhet som förgiftar relationen. Frågor som varför man kommer hem fem minuter senare än man gjorde igår. Vem man pratat med under dagen. Vem som ringde nyss. Besök som ställs in för att den andre inte längre vill träffa just dessa människor. Eller när man kommer hem efter besök hos svärföräldrar och partnern börjar tjata om varför man sa si eller så när de andra hörde det.
Här skulle jag vilja lägga in lite relationsvåld. Det är ju i dessa situationer av förhör/kontroll som vissa människor försöker korrigera den andre med våld. Då finns bara en enda sak att göra – gå därifrån, för alltid! En person
som slår kommer att slå i framtiden också hur gulligt hen än ber om förlåtelse och försöker övertyga sin partner att slaget var ett misstag!
När jag själv hamnade i en relation, inte jättepassionerad relation men ändå en till synes bra, så upptäckte jag efter några månader att det var många frågor som ställdes och alla handlade om att misstro mig. Jag gick. Vi hade inte hunnit bygga upp några gemensamma saker så det var enklare att gå än att lösa problemet.
Upptäcker man inte att det är svartsjukan som smugit sig i i relationen utan försöker anpassa sig efter den andre, kanske för att man inte vill förstöra relationen, så tvingas man krympa sig själv, ta bort sina egna intressen osv
i en ständig kamp att inte provocera den svartsjuke partnern. Och ju mer man anpassar sig dess mer förlorar man sig själv tills man plötsligt upptäcker att man inte har några egna vänner, förlorat kontakten med sin familj och inte längre gör något annat än sånt partnern tycker är roligt.
I alla olika människoöden jag mött där svartsjuka varit inblandad har jag sett en gemensam sak. En person kräver den andres totala uppmärksamhet. Svartsjuka har ingenting med kärlek att göra. Den är bara uttryck för ett ägandebehov!
Fick jag råda andra människor skulle jag bestämt uppmana dem att lämna relationer som innehåller svartsjuka. Och är det omöjligt, ska den som äger svartsjukan söka professionell hjälp att stärka sin självkänsla.
Texten är skriven av Anna