Jag vill inte att människor ska se mig som synskadad. Jag vill att människor ska se det som är unikt med mig. Vem jag är, vad jag uttrycker, vad jag säger och gör. Men folk har fördomar och folk vill gärna generalisera, för att det är enkelt och för att folk inte tänker efter.
Massor av gånger har jag varit med om att folk inte förstår att jag är synskadad förrän jag använt vit käpp och då blir många helt handfallna. Skådar jag ett mirakel (skratt). När det behövs så använder jag en vit käpp och när jag fäller ihop den så syns det oftast inte att jag ser väldigt dåligt.
Jag har aldrig varit särskilt framåt när det gäller att träffa tjejer. Jag har aldrig trott på idén att träffa någon på disco eller på uteställen och inte heller den här grejen med nätdejting. Jag trodde länge att det här berodde på att jag var synskadad, att jag inte fattade tjusningen med det hela för att jag som synskadad inte förväntas bry mig om utseende och att jag inte kan ta ögonkontakt. En vanlig fördom som förekommer både bland personer med synskada och andra människor är att man som synskadad inte skulle bry sig om hur man själv eller andra ser ut, för man kan ju ändå inte se. Men jag tycker verkligen att det är viktigt att tjejer ser attraktiva ut utifrån min smak, och jag gillar också att klä upp mig då och då när jag vill känna mig extra attraktiv. Och problemet med ögonkontakt har jag löst med beröring istället.
Jag har haft perioder, speciellt under min tonår där jag tänkt att – Jag får aldrig någon tjej och absolut inte någon som har full syn. Visst, låter lite tragiskt men jag tror att många känner igen sig. I grund och botten handlade förmodligen de här tankarna mer om mitt självförtroende än om min synskada. Men just då skyllde jag på min synskada.
I 20-årsåldern hände plötsligt något. Då började jag tänka annorlunda och jag började inse att mycket ligger hos mig själv. Jag började söka mig ut och träffa tjejer inom de kretsar där jag hängde. Till min förvåning så började jag upptäcka att även tjejer som inte har någon synskada blev intresserade och attraherade av mig.
Ett tillfälle minns jag väl. Det var en kväll i februari när jag bestämde mig lite spontant för att gå ned till en pub i stan. Jag hade inga direkta förhoppningar utan det var helt förutsättningslöst. Jag hann nog inte mer än komma till stället förrän en tjej i min ålder raggade upp mig. Jag var väldigt misstänksam till att börja med å undrade vad hon hade för avsikter. Men efter en stund så slappnade jag av. Hon var i ett rätt stort sällskap och vi festade och hade fruktansvärt kul. Det kändes väldigt bra att man blev accepterad av hennes kompisar.
Tiden gick fort och stället stängde och vi tappade bort de andra. Vi båda kände väl att vi inte var redo för att gå hem med varandra än, fast vi ville ändå fortsätta att umgås. Så vi tog oss till en av hennes kompisar. Men vi hann inte mer än dit förrän vi hamnade själva på soffan. Jag njöt verkligen av att få känna mig bekräftad. Det var så skönt att höra någon som sa ”Du fattar inte hur snygg du är”.
Där låg vi och höll om varandra och småpratade tills vi somnade utmattade, lyckliga och berusade av närhetskänslor.
