Jag vaknar upp… tittar på killen bredvid mig och tittar sen upp i det kritvita taket… va fan har jag gjort!?!

För tio år sedan träffade jag en kille i baren. Han var så barnslig, sprallig och på något märkligt sätt rätt så cool. Vi kunde snabbt prata om allt och inget.

Så här höll det på i ett par år. Antingen sågs vi i baren eller så pratade vi på nätet. Inga deiter, ingen fika, ingen bio tillsammans. Så tanken slog mig aldrig, att han skulle… näää, inte med mig. Inte i detta liv… eller?

Jag var på min vakt för jag har bränt mig förut. Hade träffat urgulliga typer som i början lovar guld och gröna skogar, men sen visar de sitt sanna jag, å då är det inte lika kul längre.

Men det var något med den här killen som jag inte kunde sätta fingret på… något som gav mig mod och fick mig att ta steget ut och ringa honom en sen kväll.
- Hej, vad gör du? Kan du inte komma över och tjöta med mig?

Det visade sig att vi hade mer gemensamt med varandra än vad båda hade trott. Liknande erfarenheter av att inte våga vara sig själva… fullt ut. I grundskolan hade jag tvingats smyga med vem jag egentligen var, och trycka ner andra för att inte avslöja mitt sanna jag.

Gött att den tiden är förbi. Nu kan jag vara öppen och stolt för den jag är. Men det har sitt pris…

Förra året började vi leta efter en präst. Vi kände båda två att efter några år tillsammans och efter att vi förlovat oss började det bli dags att ta nästa steg…
Min sambo var kristen men inte jag, men vad gör det? Ibland måste man kompromissa, om gubben vill har kyrklig bröllop – då får det bli så. Men en präst som kunde viga två killar var svårare att hitta än vad vi trodde.

Det fanns stunder då både jag och min pojkvän var så förbannade på alla dessa oskrivna regler, på trångsynthet, på all dubbelmoral om att all kärlek är bra kärlek men inte gaykärlek… ååå! Skulle man gråta eller bara skrika ut sin frustration?!?
Så vi gick ut i media och berättade hur svårt det var. Och inom en månad hade vi fått hjälp med både kyrka och annat… å just det, vi fick till och med TRE präster som ställde upp och vigde oss!

I den stora domkyrkan, stod släkt och vänner på var sin sida av mittgången och längst fram, vid altaret stod prästerna och väntade på oss. Denna dag luktade det inte gammalt som det ibland gör i kyrkan, utan det var doft av förälskelse, blommor och förväntan.

Både jag och min blivande svettades, kunde knappt andas, det pirrade i hela kroppen och vi var rädda för att göra fel. Nervösa staplade vi oss fram genom gången till altaren… små steg… sakta… tills vi var framme. Det du…

Så nu ligger jag här och tänker… är det sant, är detta på riktigt? Har jag gått och gift mig med världens underbaraste kille?

Jag vänder huvudet åt sidan och titta på min man… han snarkar, han ser lycklig ut